Mitt självförtroende

Har ingen aning om vart du tog vägen...inte när du försvann heller. Trodde aldrig du skulle lämna mig sådär utan o varna mig först. Och det har varit så en längre tid nu.

Det är knepigt, men allt eftersom dina spår sitter kvar så försvinner mina vänner, eller slutar prata med mig.
Och jag märker det så väl själv också, men varför kan jag inte sluta bara?

Jag bar med dig överallt, som en jävla ryggsäck fastkedjad och ditskruvad med titaniumskruv in i bröstet.
Jag kan till och med sitta o skriva en bok om hur det är utan dej, hur det är med dig och hur det är när jag inte vet någonting. Men du försvann någonstans på vägen, de där skruven slets ur bröstet någonstans.
Försöker så gott det går utan dej, men nu måste det hända något hos någon annan än mej, de kan va vem som helst.

Jag vill bara att du kommer tillbaks :(

Kommentarer
Postat av: milla.

finns emil.

2010-08-08 @ 00:46:50
Postat av: milla igen

varför skriver ja emil för :o asså jag tänkte precis innan ja skrev att nu får ja se till att skriva rätt namn för jag blandar alltid ihop ditt förnam med ditt efternamn. förlåt asså.

2010-08-08 @ 00:50:13
Postat av: m-illa som gör bort sig

när ja ser dig tänker ja alltid ; mr emilsson u huvudet.



2010-08-08 @ 00:51:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0