stagesoflife

Tänkte bara delge er en av världens vackraste dikter :) skriven av Anders Österling född 1884 :)

Att sjunka ner i ensamhetens sjö
dag efter dag i mån som åren skrida,
det är ett vanligt sätt att börja dö,
ej heller ovälkommet så till vida.

Men när du kommer och din milda röst
på nytt i husets tomma tystnad klingar,
jag tackar dig, och i mitt frusna bröst
befriar hjärtats fågel sina vingar.