Seems like it never ends...
I wish I could die right now, and wake up whenever I wanted to. . .
Ja, då är det 6 dagar kvar tills det är meningen att jag ska va borta härifrån, och jag kan väl i stort sett säga vad jag vill nu, för det är inget någon här kommer lida av.
Jag har sett två otroligt starka karaktärer, som har den största platsen i detta hjärta som slår vid dessa tangenter.
Jag var orolig i början, för hur de skulle gå för er och ert lilla knyte som en dag skulle komma till världen. Och att det skulle bli just den dagen jag var borta hade jag på känn, men nu är allt tvivlande bortblåst för jag ser i er det största som människan själv skapat, kärlek, tillsammans så ger ni erat barn en så otrolig stark kärlek att han kommer klara av allt i livet, och det ska ni veta att ni kommer bli och är redan nu världens bästa föräldrar<3
Jag då? vad kommer det bli utav mig? . . . jag vet inte, för det första har jag aldrig varit kär, jag vet inte hur det är o va kär? Det är många gråa dagar jag kännt mig nere, o grymt depp, bara velat försvinna och komma tillbaks när jag velat.
I all den där desperationen, så la jag allt på mina vänner, frågade vad det var för fel på mej, vad det är som gör att ingen tycker om mig...de svarade att det inte är något fel på mej, och att de inte vet?
Jag skapar bara allt det där helt själv...på egen hand...
I helgen, då jag var borta, kom jag in i ett rum, där fanns det 11 personer i min ålder, plus jag.
Det tog mig mindre än 10 minuter att känna mig välkommen och behövd utav dessa människor, dessutom var de glada och trevliga.
Det är inte så jävla svårt! Det handlar bara om o vara sig själv, vilket jag alltid är, men ibland gillas det inte av alla, och tyvärr är det något min hjärna inte kan acceptera och jag vet inte varför?
Känns som om detta kommer bli ett långt inlägg, o är ni inte intresserade av mig och mitt liv så föreslår jag att ni slutar läsa nu...
Jag är grym på att hjälpa andra, ställer upp, finns där, försöker hjälpa till med det jag kan.
Och för att mitt stora EGO ska få visa sig lite mer så ska jag citera mitt diplom jag fick när jag gick ur 9:an.
"Erik är alltid positiv, uppmuntrande, trevlig, artig och hjälpsam.
Ställer alltid upp om någon behöver hjälp!"
Någon direkt barndomskärlek har jag aldrig haft, ingen flickvän heller, ingen som sovit bredvid mig alls, det börjar kännas långt inne i mig någonstans.
Men det kommer! Hur många gånger har jag inte hört den meningen när jag slitits mellan att stå upprätt på kullen och sakta ramla ner från den?
Idag är det den 20:e Augusti och jag och min älskling firar två månader idag, eller ja nu är det så att Melinda o Kevin delar med mig då men jag vill kalla honom min älskling också, för han är en del av min familj<3
Jag har mer än en familj. I praktiken har jag endast en familj, men i hjärtat har jag två.
Och ni behöver inte vilka det är, bara de själva vet vilka de är.
Ingen av mina vänner har ringt till mig en enda gång i mitt snart 19 åriga liv och frågat om jag ska med till Rinn eller Velen eller Rännberg på fotboll? Fan jag älskar ju fotboll, nej utan då ringer min bästa kompis mamma och frågar om jag ska med...vad är ni för vänner egentligen?
Just nu gillar jag en tjej också, som jag pratat med i 4 månader, men ännu inte träffat, lång tid? kort tid? Det var egentligen skitsamma, jag gillar henne ändå, och hon gillar mej, det fattas bara det där lilla att vi träffas, och hon kommer säkert läsa det här och bli arg för att jag skriver om det allmänt, men just nu...äh, blir det så blir det, blir det inte så blir det inte, jag vet bara att känslorna växer och växer.
Känslor, det finns massa känslor i allt, men det är ju bara vi som kan tala om vad vi känner? ingen annan kan ju direkt tala om för oss att , idag är du ledsen, igår var du glad?
Jag har alltid haft svårt för känslor, o känna vad jag själv riktigt vill? Men det slumpar sig tillsynes att det blir så som jag vill ändå. Hur nu det är möjligt?
Undrar om ja skrivit världens längsta blogginlägg än?
Nu känner jag att huvudet börjar bli tomt i alla fall. Det är knepigt att ju mer man skriver desto mindre får man att tänka på.
För övrigt kan jag länka till mina låtar jag gjort på youtube.
http://www.youtube.com/user/TotalMayhem000
Ska jag sluta skriva nu ? Ja det får det nog bli, för er som hängde kvar så vill jag säga Tack! För ni bryr er o vill va med i mitt liv.<3
Ja, då är det 6 dagar kvar tills det är meningen att jag ska va borta härifrån, och jag kan väl i stort sett säga vad jag vill nu, för det är inget någon här kommer lida av.
Jag har sett två otroligt starka karaktärer, som har den största platsen i detta hjärta som slår vid dessa tangenter.
Jag var orolig i början, för hur de skulle gå för er och ert lilla knyte som en dag skulle komma till världen. Och att det skulle bli just den dagen jag var borta hade jag på känn, men nu är allt tvivlande bortblåst för jag ser i er det största som människan själv skapat, kärlek, tillsammans så ger ni erat barn en så otrolig stark kärlek att han kommer klara av allt i livet, och det ska ni veta att ni kommer bli och är redan nu världens bästa föräldrar<3
Jag då? vad kommer det bli utav mig? . . . jag vet inte, för det första har jag aldrig varit kär, jag vet inte hur det är o va kär? Det är många gråa dagar jag kännt mig nere, o grymt depp, bara velat försvinna och komma tillbaks när jag velat.
I all den där desperationen, så la jag allt på mina vänner, frågade vad det var för fel på mej, vad det är som gör att ingen tycker om mig...de svarade att det inte är något fel på mej, och att de inte vet?
Jag skapar bara allt det där helt själv...på egen hand...
I helgen, då jag var borta, kom jag in i ett rum, där fanns det 11 personer i min ålder, plus jag.
Det tog mig mindre än 10 minuter att känna mig välkommen och behövd utav dessa människor, dessutom var de glada och trevliga.
Det är inte så jävla svårt! Det handlar bara om o vara sig själv, vilket jag alltid är, men ibland gillas det inte av alla, och tyvärr är det något min hjärna inte kan acceptera och jag vet inte varför?
Känns som om detta kommer bli ett långt inlägg, o är ni inte intresserade av mig och mitt liv så föreslår jag att ni slutar läsa nu...
Jag är grym på att hjälpa andra, ställer upp, finns där, försöker hjälpa till med det jag kan.
Och för att mitt stora EGO ska få visa sig lite mer så ska jag citera mitt diplom jag fick när jag gick ur 9:an.
"Erik är alltid positiv, uppmuntrande, trevlig, artig och hjälpsam.
Ställer alltid upp om någon behöver hjälp!"
Någon direkt barndomskärlek har jag aldrig haft, ingen flickvän heller, ingen som sovit bredvid mig alls, det börjar kännas långt inne i mig någonstans.
Men det kommer! Hur många gånger har jag inte hört den meningen när jag slitits mellan att stå upprätt på kullen och sakta ramla ner från den?
Idag är det den 20:e Augusti och jag och min älskling firar två månader idag, eller ja nu är det så att Melinda o Kevin delar med mig då men jag vill kalla honom min älskling också, för han är en del av min familj<3
Jag har mer än en familj. I praktiken har jag endast en familj, men i hjärtat har jag två.
Och ni behöver inte vilka det är, bara de själva vet vilka de är.
Ingen av mina vänner har ringt till mig en enda gång i mitt snart 19 åriga liv och frågat om jag ska med till Rinn eller Velen eller Rännberg på fotboll? Fan jag älskar ju fotboll, nej utan då ringer min bästa kompis mamma och frågar om jag ska med...vad är ni för vänner egentligen?
Just nu gillar jag en tjej också, som jag pratat med i 4 månader, men ännu inte träffat, lång tid? kort tid? Det var egentligen skitsamma, jag gillar henne ändå, och hon gillar mej, det fattas bara det där lilla att vi träffas, och hon kommer säkert läsa det här och bli arg för att jag skriver om det allmänt, men just nu...äh, blir det så blir det, blir det inte så blir det inte, jag vet bara att känslorna växer och växer.
Känslor, det finns massa känslor i allt, men det är ju bara vi som kan tala om vad vi känner? ingen annan kan ju direkt tala om för oss att , idag är du ledsen, igår var du glad?
Jag har alltid haft svårt för känslor, o känna vad jag själv riktigt vill? Men det slumpar sig tillsynes att det blir så som jag vill ändå. Hur nu det är möjligt?
Undrar om ja skrivit världens längsta blogginlägg än?
Nu känner jag att huvudet börjar bli tomt i alla fall. Det är knepigt att ju mer man skriver desto mindre får man att tänka på.
För övrigt kan jag länka till mina låtar jag gjort på youtube.
http://www.youtube.com/user/TotalMayhem000
Ska jag sluta skriva nu ? Ja det får det nog bli, för er som hängde kvar så vill jag säga Tack! För ni bryr er o vill va med i mitt liv.<3
Kommentarer
Trackback
